När jag ser en indignerad vetenskapsman, som fått till uppgift att förklara för oss mindre vetande hur vansinnigt det är att tro på all sköns "vidskepelse och andligt trams", får jag alltid en vision av en ilsken parvel i sandlådan, som med illrött ansikte och rasande skrik försöker att banka ner fyrkantiga klossar i runda hål!

<<<  Det är ganska roande att konstatera, att lika orimligt som det är att kalla in en "expert" på flamskvävnad för att förklara varför ett flygplan plötsligt störtat, lika orimligt är det att låta en vetenskapsman ta itu med det övernaturliga och ovetenskapliga. Och ändå sker det hela tiden...

Jag har all respekt för den kunnige vetenskaps-mannen, som studerat och doktorerat, men jag förstår inte varför det är så omöjligt för samma person, att erkänna "att det här förstår jag inte, det här kan jag inget om, det här är ett språk som jag inte lärt mig."

Även inom det andliga utbildas man, studerar och lär sig - i de flesta fall - långsamt och med möda. Varför ska det vara så svårt att erkänna sannings-halten i människans kunskaper, som hon lärt genom årtusenden före böckernas och datorernas tid? Många gånger är det för att överleva som människan lärt sig att länka samman händelser i naturen och sitt eget liv. Måste vi avfärda urtidsmänniskans erfarenheter av den anledningen att vi inte var där?

De flesta av oss har någon gång kommit i kontakt med något, som vi inte kan förklara. Oftast skjuter vi undan det, gömmer det eller flyr av rädsla. Eller så kommer den där nitiske vetenskapsmannen och slår oss i huvudet med överlägsna predikningar om "människans svagsinthet och New Age-nonsens.."

Jag har valt att inte gå den vägen. Jag respekterar alla människor, som inte vill gå där och håller fötterna bergfast på jorden, men jag hoppas också, att den respekten kan gå åt andra hållet!